…väntar psykologen på mig. 3 träffar med 2 olika personer där jag behövt upprepa samma saker har nu fört mig till henne. En psykolog-studerande.
För varje steg jag tar i trapporna upp känns det bara jobbigare.
Sätter mig ner i väntrummet och undrar vem hon är.
Så kommer hon och säger mitt namn. Gud…ska jag fläka ut mitt liv till henne? Vad vet väl hon om nåt alls, hon är ju så ung.
Vi sätter oss ner i hennes rum och jag tittar ut genom fönstret på allt det gråa regniga. Jag hör mig själv upprepa samma saker igen och känner mig så jävla dum och löjlig.
Vad håller jag på med? Kan jag inte bara skärpa till mig och rycka upp mig och sluta gå till folk som ber mig berätta fåniga saker?
Hon sitter och hummar och det blir tyst många stunder. Jag tänker fan inte sitta här och hålla låda, tänker jag. Vill hon veta nåt får hon fråga.
Tårar av förödmjukelse bränner bakom ögonlocken. Det är förödmjukande att sitta där och vara patetisk. Jag skäms.

Hon har en stämpel på handleden. Tydligen var hon till Arken i helgen. Jävla lilla Åland. Man är inte fri nånstans. Alla känner alla. Ska jag träffa henne på krogen nästa gång jag går ut? Det vill jag inte.

45 minuter har gått och hon undrar om vi ska boka ny tid. Jo det kan vi väl. Ses om en vecka. Kanske känns det bättre då.
När jag går ner för trapporna slutar tårarna bränna, det blir lättare för varje steg därifrån.

Åker hem. Känner mig dum, ful och misslyckad.
Ser på Tomas och vill röra honom. Vill krama och kyssa men det går inte. Jag kan inte. Har inte kunnat på länge. Han vill inte det ändå, skriker nån idiot i mitt huvud. Du är äcklig och jobbig fattar du väl! Vem vill vara nära en sån som du?

Ser mig i spegeln. Avskyr det jag ser. Magen har blivit allt större, låren ökar i omkrets. Ansiktet hänger. Jag vill inte gå upp i vikt men hur kan det annat bli av att äta chips hela tiden? Choklad, glass…och den där förbannade colan. Och träna orkar jag inte göra längre.

När det blivit kväll och barnen somnat så dröjer jag mig oftast kvar i soffan framför tvn. Vill inte lägga mig. Vill inte vrida mig i ångestplågor. För dom kommer nästan varje kväll/natt nu.
Pontus har en dålig början på natten och gråter mycket och det räddar mig den kvällen. När han somnar om ordentligt så har jag också somnat, innan ångesten hunnit jävlas med mig.

En ny dag kommer och det börjar om.

Postat med WordPress för Android

Annonser