…är inte speciellt roligt.
Känns som om man försöka simma i nån svart tjock och kletig sörja och ju mer man rör sig desto mer sjunker man och man får kämpa som fan för att hålla huvudet ovanför ytan.
Tröttheten gör ju sitt såklart.
Och barnen är i en skitjobbig period. Det är så mycket gnäll och skrik och tjafs och jag orkar inte med det. Att dom är som dom är beror väl till 99,9% på mig. Det är mitt fel. Känns som att allt är mitt fel.
Jag glömmer så himla mycket och det skrämmer mig.
Inget känns kul.

Vad är det som händer riktigt? Jag vet inte egentligen någon runt mig som har det så bra. Vissa har det jävligare än andra och jag vill bara göra allt bra igen.
Men hur skulle jag kunna göra det? Det går ju inte.

Jag gråter utan anledning. Som i söndags tex. Jag var ensam hemma och vek tvätt när jag bara började gråta. Tänkte inte på nåt speciellt eller så, utan mitt i allt satt jag och bölade som en idiot. Brukar hända ibland. Idag under postrundan kände jag hur det vällde över mig men kämpade emot.

Jag låtsas vara nån jag inte är när jag är bland folk. Jag har ingen lust att vara trevlig och skratta åt deras skämt men ändå låtsas jag vara det. Man bara spelar.

Kan det inte hända bra saker? Kan jag inte börja se sakerna som faktiskt är bra och fokusera på dom?

Kan inte ni skriva nåt som gör er glada just nu? Berätta, ge mig nåt fint att läsa.

Visst kan jag ju såklart själv skriva barnen som svar på den frågan men det är ju en självklarhet. Även om dom nog tar jäkligt mycket energi från en just nu.
Men ikväll på min intervallrunda så hände nåt som aldrig hänt mig förut.
Jag joggade 1 km i sträck. Nu är det säkert piss och ingenting för er, men för mig som aldrig kunnat göra det förut så är det stort.
Jag tänkte på grannen faktiskt. Det var det som fick mig att klara det.

Annonser