…när jag börjar jämföra min vardag och hälsa med folk runtomkring.
Att vara deprimerad och så är ju skit, men det känns så futtigt i jämförelse med sjukdomarna som drabbar andra. Och att jag sen är skiträdd över att eventuellt inte kunna ha högklackat längre…ja det är ju bara urbota korkat.

Men, jag skriver ju om mitt liv. Jag är fullt medveten om att det finns miljoner med människor som har det så jävla mycket jävligare än mig. Och det är ju fruktansvärt.
Men detta är ju min verklighet.
Jag har sån otrolig tur som förutom den sega och efterhängsna depressionen är frisk. Att mina barn är friska och att min sambo är frisk.
Att vi har tak över huvudet osv. Självklart är jag ju glad över det.

Just nu är det bara så väldigt svårt att kunna fokusera på det. Det går inte. Det är svårt att inte tycka att livet suger när man bara ser allt så jävla svart.

Och när tar det slut…?
Gör det nånsin det? Eller ska jag ha det så här resten av livet?

Det gör att jag känner mig så patetisk.
Det är patetiskt att jag är som jag är när folk har det så mycket mycket värre.

Annonser