…i slutet av köksluckemålningstunneln. Bara 2 strykningar kvar nu så är det klart. Om min tidsplan fungerar så skruvar jag tillbaka luckorna på fredag. Det är förjävla dåligt utfört. Men vad kan man annat vänta sig.

Det är också det enda ljuset jag ser i nån tunnel.
Är så in i glödheta helvete trött, både fysiskt och psykiskt.
Jag trodde jag sakta men säkert var på väg upp och bort från depressionen,  men nä.
Det mesta känns så otroligt tungt och meningslöst.
Jag har inget tålamod med mina barn. Dom kräver så mycket och jag känner mig oförmögen att ge det dom behöver.

Och samtidigt som jag går runt här och mår som skit, beter mig som skit och ser ut som skit så vill jag bli sedd och åtrådd.
Hur fan skulle det kunna gå ihop?

Nä det är väl bara att bita ihop. Rycka upp sig.

image

Annonser