Nåt måste göras.
Nåt måste hända så jag hamnar på rätt igen.
Det här går bara inte längre. Jag vill inte ha det så här!
Varför har jag det så här?

Varje dag när klockan närmar sig 14 och det är dags att hämta barnen från dagis så får jag ont i magen och lite ångest. När dom är hemma så är det aldrig en lugn stund. Jag känner mig allt mer stressad och det magonda kommer oftare. Jag orkar inte med mina egna barn. Med allt bråkande och trotsande och tjafsande. Och då är det ändå Tomas som ser efter dom mest.
Hur fan kan jag vara så dålig som mor? Inte orka med sina egna barn…jag hatar mig själv. Jag skäms.
Jag älskar dom så mitt hjärta svämmar över, men jag orkar inte. Vet ni hur fruktansvärt det känns? Hur misslyckad jag känner mig?

Tomas sa ikväll att han tycker att Elin kändes varm. Direkt ökade min stress. Ont i magen. Och jag tänkte att jag inte vill det. För jag vill inte ha henne hemma. Jag orkar inte. I morgon är min sista ‘lediga’ dag innan jullovet börjar.
Sen skämdes jag.
När T lite senare, efter nattningen, sa att hon hade stegring så kom den där känslan igen och sen ville jag bara gråta så jag gick upp till vinden och här sitter jag nu och skäms och har ont i magen och hatar mig själv. Håller tillbaka tårarna för jag är så less på allt gråtande.

Jag tröstäter. Har gått upp flera kg på 2 månader nu.
Jag tappar ord. Jag glömmer saker. Jag kan inte tänka klart. Jag orkar inte med nåt.
Men ändå tvingar jag mig göra saker.
Hela sjukskrivningen har jag försökt hålla mig sysselsatt. Tagit pauser för att gråta och tröstäta och sen fortsatt med vad jag nu gjort.
Inte orkat höra av mig till vänner så mycket som jag borde.
Och varit en urusel sambo.
Att gå ut bland folk suger men jag tvingar mig. Drar mössan långt över huvudet och håller blicken i marken så går det.

Kanske är det karma. Det blir som man gör det.
Kanske är jag bara en usel människa helt enkelt.
Kanske är jag alldeles för svag.

Det här bloggandet som förut varit en sorts terapi funkar inte längre. Jag tror inte det. Det ger mig bara mer ångest när jag läser vad jag skrivit. Vissa inlägg känns extra jobbiga och dom tar jag bort. Jag känner mig så otroligt löjlig och tjatig och dum. Bortgjord. Jag gör bara bort mig med mina jävla gnäll-inlägg om hur deppig jag är och blaha blaha.

Jag får börja gå till nån igen bara. Sitta där och upprepa samma saker och sen inbilla mig att allt är bra.

Hittade receptet på dom antidepressiva som skrevs ut åt mig sist och kanske borde jag bara börja ta dom.

Om jag ändå kunde komma igång med nån sorts motion. Jag behöver röra på mig.
Men jag har ingen lust och ingen ork…och det känns som att det kvittar samtidigt som jag vill komma igång.
Jag vill inte äta onyttigt hela tiden. Det där tröstätandet är liksom ingen tröst längre. Snarare är det ett missbruk.

Är konstant trött.

Med facit i hand så borde jag bara ha sovit hela sjukskrivningen.
Fan vad dum jag är.

Annonser