…skriva av mig och återigen berätta hur jävla dålig jag är som mamma.
Barnen är helt galna, vilket gör att jag blir ännu galnare. Och det är från början jag som gör dom galna, det är jag faktiskt helt säker på.
Och jag orkar ju inte med dom. Jag orkar inte vara med mina egna barn!! Hur jävla hemskt är inte det?
Tomas är jämt med dom. Och dom tyr sig allt mer till honom. Självklart gör dom det! Han är fantastisk med dom och blir inte skogstokig för minsta lilla. Han blir aldrig skogstokig. Han blir knappt arg. Han har sånt tålamod.
Och dom är ju bara barn. Dom beter sig så som barn beter sig.
Jag beter mig som en jävla idiot, däremot.

Jag får göra vad jag vill när jag vill. Tomas tar hand om barnen.
Men så fort han ska göra nåt lite snabbt bara och jag ska vara med barnen så tappar jag fan allt förstånd efter en liten stund och härjar med dom som fan.

Hur är det möjligt att vara så här otroligt jävla dum i huvudet som jag är?
Jag har fått nåt så fantastiskt fint, 2 vackra små barn. Och ändå…ändå är jag ett arsel.

Istället för att träna, noja över min kropp, laga tårtor, gnälla, fundera på olika sätt att ta bort sig, deppa…så borde jag ta till vara varje sekund med mina barn. För jag älskar dom mer än nåt annat, dom är ju det finaste och bästa jag har!!

Men det funkar ju inte. Jag klarar inte av det. Jag är bara ‘dumma mamma’ hela tiden.

Annonser