…sämsta somrarna på mycket länge har detta varit på nästan alla plan.
Önskar allt bara är en vidrig mardröm och att jag snart kommer att vakna…

Folk tycks tro att det är ok med mig. Att jag ju borde börja må bra nu på stört för det var ju jag som gjorde slut.
Ja men nu funkar det inte så.
Det känns som att allt bara blir värre.
Jag tvingar bort gråten på dagarna, men varje kväll när jag lagt mig så kan jag inte hålla tillbaka längre. Hur mycket kan man gråta egentligen…?

Så många tankar som åker runt i huvudet.
Hur ska barnen ta detta? Kommer jag kunna ha en förtrolig och fin relation med dom, kommer dom känna att dom litar på mig? Det är ju jag som förstör.
Hur kommer det funka? Hur ska jag ha råd? Hur ska jag klara ensamheten?
Är det här rätt? Vill jag det här? Kommer jag bli lycklig?

Just nu vet jag ingenting och allt känns så fruktansvärt skit och så hopplöst.

Har fått lägenhet. En 2a. Helt overkligt och sjukt att tanken är att jag ska flytta dit.
Hur fan blev det så…?

Har tagit kontakt med vuxenpsyk igen. Det tar emot så jävla mycket men nåt måste jag göra åt detta mående och den tunga ångesten.
När jag ringde och förklarade hur det ligger till så frågade hon vad det är jag vill ha hjälp med.
Alltså, va…?
Är det så svårt att förstå varför jag inte har nåt förtroende för dom där idioterna…
Nå, det jag tänker ta emot från dom denna gång är nåt piller mot ångest och sömnsvårigheten. Har inte hämtat ut det dom skrivit ut åt mig förra gången för jag vill egentligen inte ta nåt. Men detta funkar inte längre.
Vette fan om jag ids prata med nån sen.

Annonser