I kväll har jag varit till Tomas på kalas. Hade bakat en tårta åt honom i form av en fotbollsplan, enligt barnens önskemål. 

Pontus blev glad av att se mig och ville vara nära och pussa och krama mig. Sa att han älskade mig och att jag var söt. Älskade unge! 

Elin säger ofta numera att hon inte vill hålla på flytta fram och tillbaka hela tiden. Hon vill alltid bo hos Tomas. Det är tråkigt att bo hos mig. 

Det krossar mitt hjärta att höra sånt. Jag känner mig så jävla skyldig. Det är ju mitt fel att det är så här. Det är mitt fel att barnen är ledsna. Det gör så ont, för jag vill ju att dom ska känna sig trygga och lyckliga. 

Det går över, säger folk. Det är en fas. Dom bara testar mig. 

Skulle det vara nån tröst? Skulle det få mig att dra en lättnadens suck och vifta bort det hela?

Det är skitjobbigt. Det ger mig sån ångest att jag får mina barn att må dåligt.

Annonser