Klockan är ju efter tolv på natten.

Lämnade barnen hos sin pappa idag. Det blir ju aldrig lättare. Jag gråter i bilen på väg hem och är ledsen och ångestfylld hela dagen. 

Funderar ofta på hur mitt liv blev så här. Det känns liksom inte rätt. Det är helt åt helvete att jag ska ha barnen bara varannan vecka. Att dom inte alltid har sin mamma och pappa under samma tak. Jag har fortfarande svårt att förhålla mig till det. Trots att jag har sambo osv. 

Jag menar inte att jag inte vill vara med min sambo, utan jag menar helt enkelt att det är skit att det blev som det blev. Det var ju inte menat så.

Men å andra sidan, jag är inte heller förvånad över att jag nu som snart 38-åring står här separerad med 2 barn och ny sambo och nytt barn på väg och ingen som helst jävla aning om vad jag egentligen vill med mitt liv. Det är väl klart att det blivit så här. Jag är en så jävla osäker och virrig människa som aldrig klarat av att göra vad som är bäst för mig. Jag vet ju inte hur man gör. Hur gör man? Hur har alla andra i min ålder fått fason på nåt? 

Och nytt barn ja…det var ju inte tänkt så. Visst, i början av förra året fick min kropp nåt fel och jag antar det var den s.k. biologiska klockan som gjorde sig påmind och tyckte att lite bebislängtan ju vore passande. Men min hjärna var inte på samma nivå, även om kroppen verkligen försökte omvända huvudet. Vi pratade om det, jag och R, och han ville inte ha barn och det gjorde mig ledsen. Men jag var på väg in i en djupare depression då och jag vill gärna skylla min ledsna reaktion på det. För sen vaknade hjärnan upp och insåg att jag ju var färdig på barnfödarfronten. Och det kändes skönt.

Tills i augusti då det kändes som att det var befogat att kissa på en sticka. Som visade att det fanns ett nytt liv på väg.

Det var inga glädjetjut och lyckliga tårar då. Visst kändes det lite fint när det sjunkit in lite. Men jag har haft väldigt svårt med att känna lycka över detta, och det skäms jag så för. Jag har gråtit många tårar och många gånger önskat att jag inte blivit gravid. När man sen varit på ultraljud och sett hjärtat slå och en liten krabat röra sig, eller hört hjärtat slå hos barnmorskan eller när man känner hur bebisen sparkar, visst känns det fint då. Och barnet kommer givetvis bli högt älskat. Men det är så jävla svårt för mig att veta hur jag ska känna riktigt. Vet inte hur jag ska förklara det. Men vartefter veckorna går så längtar jag lite mer efter att få se vem det är som gömmer sig inne i min livmoder. Jag vet inte hur i hela helvete jag ska orka sen. Men man gör det bara.

Allt är så fyllt med ångest hela tiden. JAG är så jävla fylld med ångest. Och ibland vill jag bara försvinna. 

Annonser