Jag känner hur den ligger och lurar, den där riktigt tunga depressionen. Hur den vill slita tag i mig och dra ner mig långt ner i det svartaste jävligaste. Ångestattack på ångestattack kommer och jag kämpar mig igenom dom. Tänker att jag måste vara stark nu. Det är för mycket på spel. Jag har ännu ett barn på kommande. Jag måste ta hand om alla mina barn. 

Jag vill helst bara försvinna. Men det får inte. Jag kan heller inte bara ligga i sängen och gråta hela tiden. Jag måste nog göra som dom säger dom där som inget fattar och helt enkelt rycka upp mig. 

Helt enkelt jo…vore det enkelt så hade jag inte varit här nu. Hade inte varit i den här delen av måendet. Jag är inte längst ner men ändå under isen. Det finns små andningshål här och där. Gäller att man hittar dom. Men igen blir dom allt färre. Och jag har inga verktyg för att få bort all jävla is och ta mitt mående till evig sommar. Jag försöker. Varje dag är en kamp. 

Så onödigt det är att behöva må så här. Vad är jag för svag patetisk människa egentligen? Så länge länge länge jag mått på det här viset. Aldrig kommit ur det. Vad fan?

Och jag ser på mina barn och jag önskar så att dom kunde få ha en lycklig mamma. Dom är värda allt det bästa men får nöja sig med mig.  

Annonser