Den senaste tiden har varit väldigt ångestfylld. Dag som natt. Känner mig tidvis helt bedövad.

Känslan av att vara misslyckad är så stark.

Jag har ett sånt tryck i bröstet som jag inte vet hur jag ska bli av med. Och tårarna bränner konstant bakom ögonlocken.

Och trodde jag kände glädje över vad som komma ska, men jag vet inte. Just nu är det bara ännu mer ångest. Stackars lilla barn, vad är det för liv? Med en mamma som bara har ångest och inte går runt i ett lyckorus som alla andra gravida.

Och jag är oförmögen till att försöka få till förhållandet mellan mig och R. Jag är i så sjukt stort behov av bekräftelse på alla plan just nu, men det uteblir. Och inte så konstigt, han blir ju ännu mindre bekräftad. Jag förmår mig bara inte. Känner mig så jävla äcklig och fel.

Ibland tänker jag att det vore bäst om jag bara dog. Jag gör ändå bara fel. Är ändå inte speciell för nån. Är bara problem.

Och säger man nåt om det till nån så får man till svar att man borde söka hjälp. Och jag har ju sökt hjälp många gånger. Ändå sitter jag här och mår som jag gör nu.

Annonser