Jag går på autopilot. Går upp på morgonen efter en usel natt, fixar frukost, skjutsar barn, tränar, försöker plocka upp och städa, lagar middag, nattar barn. Hela tiden med ångest. Den kommer inte bara på natten. Numera är den ständigt närvarande.

Det är svårt att vara ”som vanligt” inför barnen. Jag vet knappt hur jag är längre. Ångest har blivit mitt ”som vanligt”. Men jag försöker.

Bekräftelsebehovet blir bara större, samtidigt som jag drar mig undan mer och mer. Vet inte om sambon fattar eller inte bryr sig. Han har nog tröttnat. Vännerna orkar jag inte höra av mig till och dom orkar inte höra av sig heller känns det som. Efter x antal år med min depression ledsnar vem som helst. Utom en. Han som alltid funnits där. Han som ibland känns som den enda som är äkta. Hur han orkat vet jag inte. Jag förstår det inte. Men jag är tacksam. Även om jag är katastrofalt usel på att visa det. Och varför är jag det? Jag som själv tycker att det är otroligt viktigt att visa sin kärlek och uppskattning. Jag är den som visar det minst. Jag orkar bara inte. Utom till mina barn. Dom visar jag hela tiden hur mycket dom betyder.

Hur länge orkar en människa ha det så här?

Annonser