Pappaveckan har börjat. Inga barn som ligger nära och sover. Känner mig tom, ensam, ledsen, förtvivlad. Veckorna då dom är hos sin pappa är fyllda med ännu mer ångest. Jag saknar dom så mycket. Jag kan träffa dom när jag vill och det är bra, men dom är inte hos mig. Kommer aldrig vänja mig vid detta.

Jag mår så jävla dåligt på alla plan. Och jag är less på att vara gravid, det gör bara ont och är jobbigt. Men hur ska jag orka sen då? När bebisen är på utsidan.

Kan ingen ta bort det här trycket jag har över bröstet, alla skitjobbiga tankar och göra så allt blir bra? Om så bara för en liten stund. Jag behöver andas.

Annonser