Klockan är 01:05 och här ligger jag med världens ångest.

Numera ligger det en bebis bredvid mig och sover så sött. Helt ovetandes om att mamma just nu mår riktigt dåligt. Att ångesten är så tung att hon önskar hon kunde försvinna. Som tänker att allt vore så mycket enklare då.

Men då skulle 3 barn bli utan mamma. Önskar jag verkligen det för mina barn? Nej absolut inte. Men jag önskar att jag inte fanns. Trots det. När det blir som tyngst. Då önskar jag att jag aldrig någonsin hade funnits.

Jag önskar ju också att jag hade blivit av med ångesten vid det här laget. Men inte det inte. Ibland är den närvarande som hanterbar. Den finns där, men jag kan knuffa bort den lite. Bara för att den sen ska komma tillbaka tusenfalt värre. Lägga sig på mitt bröst och krossa mig.

Jag känner mig så ensam. Så fruktansvärt jävla ensam. Och så utanför. Så fruktansvärt jävla utanför. Ingen orkar med någon som alltid klagar på ångest och depression. Och i samma andetag säger folk att man måste prata om det! Det är sååå viktigt!! Men vad händer när man pratar om det då…? Jo då blir det obekvämt. Ånej håller hon på nu igen? Nu igen med sin ”ångest”! Att hon orkar!

Och så skruvar dom på sig och ser besvärade ut. Eller ler lite överseende. Eller bara drar sig undan. Och så är man alltid den där som ingen riktigt vill umgås med. Nu menar jag inte mina få, men väldigt viktiga, vänner. Även om dom kanske inte alltid vet vad dom ska säga eller göra så vet jag att dom finns där. Och vem vet egentligen vad som ska sägas eller göras? Jag vet ju inte det själv ens.

Åh denna blogg. En riktig stämningshöjare.

Annonser