Jag känner mig alltid som en tönt. Passar aldrig in. Aldrig nånstans. Varje gång jag träffar någon kompis/bekant/vem som helst så känner jag mig så jävla korkad när vi skiljs åt. Tänker på allt jag sagt och undrar varför jag sa si eller så. Tänker att jag inte borde sagt nåt alls. Bara lyssnat. Tänker att jag aldrig borde få säga nåt för det blir ju bara fel, dumt, korkat, totalt ogenomtänkt. Alltså varenda jävla gång.

Det är tröttsamt att alltid analysera sig själv. Och alla andra. Fundera på vad dom måste tro om en egentligen. Men det kan inte hjälpas, det kommer varje gång. Känner mig så bortgjord. Skäms och får ångest.

Har en ordentlig ångestattack nu. Försöker ta mig igenom det genom att skriva. Andas. Men det är tungt. Känns som stenen som lägger sig på mitt bröst varje ångestattack vuxit till ett berg.

Jag måste få sova. Den här sömnbristen är förtärande. Jag är en så mycket sämre version av mig själv pga det. Har aldrig varit en bra version å andra sidan. Men jag kanske skulle kunna bli en lite bättre mamma om jag fick sova?

Annonser