Jag lade mig i sängen för en stund sen. Tänkte slötitta lite på mobilen innan sovdags. Plötsligt kommer pappa upp i mitt huvud och tårarna börjar rinna. Tillåter mig ligga och gråta. Gör inte det alla gånger.

Allt oftare har minnena plötsligt vällt över mig och fått mig att gråta. Tror att jag har börjat bearbeta pappas död nu.

Jag ser honom i folk på stan på min postrunda. En äldre man som cyklade. Han hade keps och en jacka, nästan likadana som pappa hade och håret var vitt. Såg ut som pappa. Och tårarna hotar rinna över.

En annan dag lyfter jag blicken och ser in i en mans ögon och det var som att se pappas ögon. Känns som ett slag i magen. Den dagen gömmer jag mig i en trappuppgång och gråter.

Körde bil ensam, satte igång radion. Dom spelar ”Så länge skutan kan gå” och jag går sönder. Den spelades på begravningen, när kistan bars ut.

Det är inte sig likt hemma i Toböle längre. Det är så jävla tomt. Vi har börjat plocka och slänga saker, och överallt är ju pappa. En keps han hade när han grejade i garaget hänger kvar där på en av alla maskiner där han sist hängde upp den. Och det är så förtvivlat sorgligt och ledsamt.

Och mitt i allt detta, mitt i all min sorg som mer och mer börjat komma över mig, så skäms jag lite. Det låter ju otroligt löjligt, men jag känner mig dum för att jag inte har kommit längre i sorgen. Mina bröder verkar ha det så mycket lättare, och jag vågar inte visa hur ledsen jag verkligen är. Och jag vet att dom inte alls skulle tycka att jag ska känna så om dom visste. Och att dom ju också sörjer honom på sitt sätt. Men jag kan inte riktigt hjälpa det. Vet inte varför jag känner så. Det är ju ändå bara lite på 2 månader sen han dog. Det är alldeles för kort tid att ha hunnit sörja klart. Det känns som det är först nu det verkligen börjat sjunka in. Det är nu det bearbetas.

Allt har bara gått så snabbt, så sjukt snabbt.

Jag saknar honom så väldigt mycket.

Annonser