Det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig, skriva av mig om, samtidigt som jag känner mig helt tom och inte vet var jag skulle börja ens.

Vad gäller mitt mående så vet jag inte om det egentligen förändrats så mycket? Jag hinner aldrig riktigt tänka, känna efter, reflektera. Vill inte ens det heller riktigt. Men jag är nog mer nollställd och tom nu. Fast ändå känslosam. Så svårt att förklara. Ångesten finns fortfarande där och dom senaste dagarna nästan dygnet runt. Jag blev ordinerad en ny starkare antidepressiv medicin som jag verkligen inte velat börja med. Det tar emot så oerhört mycket, och det fattar ingen. Det är så himla lätt för alla runt omkring att säga att jag borde ge det ett försök osv osv. Dom vet inget om hur det är. Jag har svårt för såna mediciner, vill verkligen inte ta dom men under årens lopp har jag ju gjort det ändå. Många olika. Och vet ni alls hur mycket biverkningar det innebär? Nä, det är det ingen som tänker på. Vadå, om ångesten lättar lite grann så gör det väl inget om man går upp/ner i vikt, tappar sexlusten, inte kan få orgasm om man väl får till det, får mer sömnsvårigheter, illamående, yrsel osv osv osv? Så verkar folk iaf resonera. Det gör mig så väldigt ledsen.

Men idag började jag trots det med den nya. Fast det tar emot så mycket. För jag orkar inte längre kämpa för min egen vilja. Jag är så jävla trött på att försöka försvara mig från alla andras åsikter att jag bara gör som dom tycker är bäst. Man har liksom för längesen kommit till den punkten egentligen.

Givetvis förstår jag att det är av omtanke till mig. Inte skriver läkaren ut sånt för att jävlas. Inte heller säger psykolog eller vem som helst heller så för att dom vill mig illa. Men det känns inte som att min vilja spelar in alls.

Och dom gånger jag har sagt emot och vägrat, så tycker dom att jag inte vill bli frisk. Att jag vill må så här. Tror folk verkligen att det är så? Herregud.

Det är som det är med det där. Nu inväntar jag nya biverkningar som betalning för den eventuella känslolösheten/zombiestadiet som antagligen väntar. Verkligen otroligt värt det…

Jaja skit samma.

Dom senaste dagarna har varit jobbigare igen. Är känslig för höga ljud, sover sämre än vanligt igen, ångest dygnet runt, ledsen. Det är mammavecka dessutom vilket innebär stress. Och jag har klarat stressen riktigt uselt denna gång. Blir arg vilket smittar av sig till barnen. Ond cirkel och jag borde vara bättre men det är jag inte. Jag känner mig skitdålig.

I tisdags drog utredningen på BUP igång. Få se vad resultatet blir när det väl är klart.

Man kämpar på. Livet är en evig kamp, sen dör man i nån plågsam jävla sjukdom.