16 januari 2020

Det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig, skriva av mig om, samtidigt som jag känner mig helt tom och inte vet var jag skulle börja ens.

Vad gäller mitt mående så vet jag inte om det egentligen förändrats så mycket? Jag hinner aldrig riktigt tänka, känna efter, reflektera. Vill inte ens det heller riktigt. Men jag är nog mer nollställd och tom nu. Fast ändå känslosam. Så svårt att förklara. Ångesten finns fortfarande där och dom senaste dagarna nästan dygnet runt. Jag blev ordinerad en ny starkare antidepressiv medicin som jag verkligen inte velat börja med. Det tar emot så oerhört mycket, och det fattar ingen. Det är så himla lätt för alla runt omkring att säga att jag borde ge det ett försök osv osv. Dom vet inget om hur det är. Jag har svårt för såna mediciner, vill verkligen inte ta dom men under årens lopp har jag ju gjort det ändå. Många olika. Och vet ni alls hur mycket biverkningar det innebär? Nä, det är det ingen som tänker på. Vadå, om ångesten lättar lite grann så gör det väl inget om man går upp/ner i vikt, tappar sexlusten, inte kan få orgasm om man väl får till det, får mer sömnsvårigheter, illamående, yrsel osv osv osv? Så verkar folk iaf resonera. Det gör mig så väldigt ledsen.

Men idag började jag trots det med den nya. Fast det tar emot så mycket. För jag orkar inte längre kämpa för min egen vilja. Jag är så jävla trött på att försöka försvara mig från alla andras åsikter att jag bara gör som dom tycker är bäst. Man har liksom för längesen kommit till den punkten egentligen.

Givetvis förstår jag att det är av omtanke till mig. Inte skriver läkaren ut sånt för att jävlas. Inte heller säger psykolog eller vem som helst heller så för att dom vill mig illa. Men det känns inte som att min vilja spelar in alls.

Och dom gånger jag har sagt emot och vägrat, så tycker dom att jag inte vill bli frisk. Att jag vill må så här. Tror folk verkligen att det är så? Herregud.

Det är som det är med det där. Nu inväntar jag nya biverkningar som betalning för den eventuella känslolösheten/zombiestadiet som antagligen väntar. Verkligen otroligt värt det…

Jaja skit samma.

Dom senaste dagarna har varit jobbigare igen. Är känslig för höga ljud, sover sämre än vanligt igen, ångest dygnet runt, ledsen. Det är mammavecka dessutom vilket innebär stress. Och jag har klarat stressen riktigt uselt denna gång. Blir arg vilket smittar av sig till barnen. Ond cirkel och jag borde vara bättre men det är jag inte. Jag känner mig skitdålig.

I tisdags drog utredningen på BUP igång. Få se vad resultatet blir när det väl är klart.

Man kämpar på. Livet är en evig kamp, sen dör man i nån plågsam jävla sjukdom.

25 november 2019

Sovit uselt. Ylva sov dåligt pga ont i magen eller nåt, lite svårt att veta vad som felades.

Borde väl kanske börja skriva när jag sovit bra istället. Men det händer ju aldrig.

Känner mig tom och ensam. Allt förändras. Alla förändras. Vissa släpper man gärna iväg, andra gör för ont. Vad gör man?

När får jag börja må bra?

6 november 2019

Jag är förkyld igen. Andra gången denna höst. Hostar och snorar och sover uselt. Sover uselt gör jag iofs hela tiden, men nu vaknar jag på nätterna av snor som rinner eller hals som kittlar. Har börjat få ont runt hjärtat. Krampar till ordentligt ibland. Nån muskel som jävlas förmodligen.

I natt vaknade jag av att P ropade, sen fick jag en hemsk huvudvärk. Låg och tänkte att det var början på en hjärnblödning och såg framför mig hur jag försökte få R att fatta att han måste ringa ambulans och funderade på om barnen kommer vakna när dom bär ut mig på båren och att T måste komma och vara med barnen för jag vill ha R med mig till sjukhuset. Sen somnade jag och vaknade typ 10 min senare av att snoren rann. Man är fräsch dygnets alla timmar.

Jag brukar känna att nu är jag tröttare än nånsin, men idag är jag verkligen extremt mycket tröttare än nånsin. Om jag bara fick sova…sova helt ostört hur länge jag ville.

Ikväll kommer det vara en föreläsning om utsatta föräldrar till npf-barn. Jag anmälde mig för längesen och skulle verkligen vilja gå. Men, eftersom jag har barn så går det inte…E har ridning ikväll och ingen kan åka dit med henne. Och att jag vill gå på föreläsningen är skit samma. Så jag får åka på ridning och frysa ihjäl och dö istället. Skönt.

5 november 2019

Jag är snart 40 år, så det är väl inte konstigt att jag ser sliten ut. Men det här året har verkligen satt sina spår. Jag ser så fruktansvärt trött och slut ut hela tiden. Försöker jag anstränga mig och få på lite mascara på ögonfransarna så har det bara motsatt effekt. Det förstärker bara dom mörka ringarna under ögonen och får mig att se ännu jävligare ut. Och folk talar om det för mig hela tiden också. Hur trött jag ser ut. Sliten. Helt slut. Jo tack jag vet nog. Men hur ska jag kunna se ut på nåt annat sätt när livet bara pissar på en hela tiden?

Har haft några riktigt jobbiga veckor, och det håller i sig. Det är tungt, men jag försöker att hålla mig från att bryta ihop fullständigt. Varför jag försöker vet jag inte egentligen.

Och gråten som jag håller tillbaka hela tiden nu. Varför inte bara gråta? Tårarna svämmar över flera ggr per dag, men jag vägrar låta dom komma. För jag är aldrig ensam. Och jag vill inte gråta bland folk.

Om man bara kunde få vara glad. På riktigt.

4 november 2019

Längtar bort så intensivt mycket. Drömmer om några dagar för mig själv. 2-3 nätter? Inte längre bort än typ Uppsala? Stockholm? Hotellrum med badkar. Bara vara ensam och ta nån promenad, bada badkar, sova. Är det för mycket begärt..?

Jo om man frågar min ekonomi så är det alldeles för mycket. Helt omöjligt faktiskt. Varför varför varför ska det vara så…varför måste min ekonomi vara så fruktansvärt totalkörd? Gör det omöjligt att få komma bort om så bara för en kort stund. Det är skit. Så jävla jävla skit och det gör mig riktigt ledsen.

Visst, jag har stugan. Dit kan jag ju åka om jag vill vara ensam. Ensam med mössen och hästmyrorna. Där det inte finns dusch nu ens, för efter att vi rev ner panelen på ena badrumsväggen så blev det inte fixat. För att JAG inte tagit tag i det. Gör inte jag nåt så händer absolut ingenting. Som med allt annat.

Hur som helst är det inte samma sak att vara i stugan. Jag vill bort från ön. Men tyvärr är det en ouppnåelig dröm.

Som allt annat.

Allt är så satans ouppnåeligt.

31 oktober 2019

Dags för ännu ett uppfriskande glatt inlägg? Som jag önskar jag kunde skriva sånt. Att jag kunde få känna lycka och glädje. Men jag föddes nog för att må skit.

Livet känns som en mardröm. Jag mår så jävla dåligt. Är ledsen, så himla himla ledsen. Arg. Trött. Så fruktansvärt trött. Skulle behöva tid för mig själv, men det finns inte. Jag kvävs. Och jag är så in i helvete ensam.

2 september 2019

Ibland undrar jag var jag fått mitt klena psyke ifrån. Kommer det från pappas sida? Han ville alltid verka så stark och obrydd, men jag tror inte han var det egentligen. Jag tror faktiskt att han på nåt vis medvetet förkortade sitt liv genom att leva så som han gjorde. Han orkade inte med all skit längre. Han gav nog upp.

Och jag vill ge upp. Så många många gånger har jag velat ge upp. Men än är jag här. Jag har ju barn att tänka på. Fast ibland undrar jag om dom inte skulle ha det bättre utan mig. Jag är så katastrofalt dålig som mamma. Också. Är katastrofalt dålig på allt.

Före sommaren kände jag hur allt började bli jävligare igen, för att bara eskalera under denna skitsommar och nu känns det som att jag håller på kraschar när som helst.

Jag är så trött. Så stressad. Så matt. Så ledsen. Så nollställd och full av alla känslor på samma gång. Så glömsk. Så jävla jävla trött. Får såna panikkänslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och ångesten. Den här ångesten är så vidrigt jävlig.

Jag försöker. Men fan det går snart inte. Och jag vill inte ner i helvetet mer än jag är nu. Inte ännu en gång. Men det är ju så det kommer att bli. Det är oundvikligt.

7 juni 2019

Nu har sommarlovet börjat för barnen. Alla andra åker hit och dit och hittar på saker med sina barn och själv har jag knappt råd att åka till stan och köpa glass med mina. Kommer bli ett långt sommarlov.

1 juni 2019

Överallt runtomkring mig håller försommaren på i full gång. Folk är glada och lyckliga. Redan solbrända och vackra. Sommarklädda och livet leker.

Jag cyklar förbi dom med min postcykel. Vill också vara glad och lycklig. Solbränd och vacker. Sommarklädd och ha ett liv som leker.

Jag vill se träden bli gröna, höra fåglarna kvittra, se havet glittra och känna enbart lycka. Bara kunna ta in allt det vackra och bara vara glad.

Men istället är ångesten ständigt där med mig. Alla jävla tankar. Hur ska jag klara ekonomin? Hur ska jag klara att ta hand om mina barn och vara en bra mamma? Hur ska jag klara av allt det där jag borde klara av? Hur är man en bra människa?

Jag har gjort, och fortsätter göra, allt fel. Allt blir bara så jävla fel. Och det finns ingen chans att jag ska kunna få njuta av allt det vackra.

Det känns som att jag är dömd att för evigt ha det så här.

11 april 2019

Ska det aldrig bli bra? Ska jag aldrig nånsin slippa må så här? Slippa den förlamande ångesten, självhatet, självföraktet, depressionen, känslan av att vara så totalt jävla misslyckad på alla plan? Vilken jävla flopp till människa jag blev.

Jag hatar detta. Så otroligt innerligt mycket hatar jag detta.

Sen när man får höra det ena ‘goda rådet’ efter det andra. Lägg ner bara lägg ner. För i helvete lägg ner! Sluta tala om för mig vad jag borde göra! Hur jag borde må! Känner mig så fruktansvärt misslyckad redan, lägg inte mer skuld på mina redan så sjukt av skuld nedtyngda axlar.

Samtidigt så vet jag inte vad som krävs för att det ska vända. För att jag ska få bort alla väldigt mörka tankar och känslor ur min kropp, ur mitt huvud.

Hur blir man en bra och lyckad människa?