2 november 2016

I kväll har jag varit till Tomas på kalas. Hade bakat en tårta åt honom i form av en fotbollsplan, enligt barnens önskemål. 

Pontus blev glad av att se mig och ville vara nära och pussa och krama mig. Sa att han älskade mig och att jag var söt. Älskade unge! 

Elin säger ofta numera att hon inte vill hålla på flytta fram och tillbaka hela tiden. Hon vill alltid bo hos Tomas. Det är tråkigt att bo hos mig. 

Det krossar mitt hjärta att höra sånt. Jag känner mig så jävla skyldig. Det är ju mitt fel att det är så här. Det är mitt fel att barnen är ledsna. Det gör så ont, för jag vill ju att dom ska känna sig trygga och lyckliga. 

Det går över, säger folk. Det är en fas. Dom bara testar mig. 

Skulle det vara nån tröst? Skulle det få mig att dra en lättnadens suck och vifta bort det hela?

Det är skitjobbigt. Det ger mig sån ångest att jag får mina barn att må dåligt.

Uppdatering

Jahaja.
Det var ju ändå några stycken som tittar in här, och jag har bara gjort er besvikna då inget blivit skrivet.
Får ibland en oerhörd lust att skriva av mig här, men det kommer rätt sällan numera.
Fast viljan finns ju ändå.

En hel del har hänt i mitt liv sen sist.
Jag har flyttat till lägenhet. Trivs, den är jättefin men är bara en 2a och jag börjar få ett allt större behov av en 3a. Har min säng i vardagsrummet nu för att barnen skulle få eget rum. Gillar inte att ha sängen där. Men det kunde ju vara värre.

Har barnen varannan vecka. Det suger rejält veckorna dom inte är här. Men jag och deras far är bra vänner och vill man träffa dom så är det bara att göra det.

Jag som skulle vara singel läääääänge gick förstås och kärade ner mig efter bara några månader. Så singellivet is no more!
Har istället en fantastisk pojkvän. Snygg, snäll, rolig, vältränad osv. Han är helt underbar och varje dag undrar jag vad jag gjort för att förtjäna en sån man. Nåt måste jag gjort rätt!

Kommit igång med träningen har jag gjort. Blir 4-5 ggr i veckan. Dessvärre går det som vanligt åt helvete med kosten men det blir nog bra till slut.

Nu måste jag göra nån nytta.

Nästa gång kanske jag skriver nåt av intresse, vem vet!

Ensammast…

…i världen.

Det är vad jag kommer bli iom flytten.
Barnen kommer inte vilja vara hos mig.
Vännerna kommer att vänta på att jag ska ”höra av mig näääär jag vill”, vilket kommer bli typ aldrig eftersom jag är sån när jag är nere på botten.

Jag kommer bli fet pga all tröstätning och alkis pga att jag ju måste skölja ner tröstmaten med nåt.

Ur askan i elden och brinna upp och dö.
Grattis till mig.

Härliga tider.

En av dom…

…sämsta somrarna på mycket länge har detta varit på nästan alla plan.
Önskar allt bara är en vidrig mardröm och att jag snart kommer att vakna…

Folk tycks tro att det är ok med mig. Att jag ju borde börja må bra nu på stört för det var ju jag som gjorde slut.
Ja men nu funkar det inte så.
Det känns som att allt bara blir värre.
Jag tvingar bort gråten på dagarna, men varje kväll när jag lagt mig så kan jag inte hålla tillbaka längre. Hur mycket kan man gråta egentligen…?

Så många tankar som åker runt i huvudet.
Hur ska barnen ta detta? Kommer jag kunna ha en förtrolig och fin relation med dom, kommer dom känna att dom litar på mig? Det är ju jag som förstör.
Hur kommer det funka? Hur ska jag ha råd? Hur ska jag klara ensamheten?
Är det här rätt? Vill jag det här? Kommer jag bli lycklig?

Just nu vet jag ingenting och allt känns så fruktansvärt skit och så hopplöst.

Har fått lägenhet. En 2a. Helt overkligt och sjukt att tanken är att jag ska flytta dit.
Hur fan blev det så…?

Har tagit kontakt med vuxenpsyk igen. Det tar emot så jävla mycket men nåt måste jag göra åt detta mående och den tunga ångesten.
När jag ringde och förklarade hur det ligger till så frågade hon vad det är jag vill ha hjälp med.
Alltså, va…?
Är det så svårt att förstå varför jag inte har nåt förtroende för dom där idioterna…
Nå, det jag tänker ta emot från dom denna gång är nåt piller mot ångest och sömnsvårigheten. Har inte hämtat ut det dom skrivit ut åt mig förra gången för jag vill egentligen inte ta nåt. Men detta funkar inte längre.
Vette fan om jag ids prata med nån sen.

Upp och ner

Det mesta är upp och ner just nu.
Inte för att jag vet vad som är upp iofs. Är nog fan bara ner.

Vi har separerat.

Jag är den onda. Den som trasar sönder en familj.

Nu letar jag lägenhet i Jomala och det kommer förmodligen gå åt helvete. Som allt annat.
Alla vill bo i Jomala verkar det som. Svårt att hitta nåt. Och om det nu finns nåt så är det hutlösa hyror och dessutom ska dom ha en månads deposition. Och det finns inte en chans för mig då. Jag har inga såna pengar.

Nu under semestern har jag försökt bo i stugan lite men det är ett helvete att få med barnen dit.

Jag vill bara försvinna.

Allt går åt helvete…

…och det är mitt fel.

Jag går sönder.
Känner mig så jävla trasig och förstörd. Allt pga mig själv.
För att jag är som jag är.
Mår som jag mår.
Gör som jag gör.

Hur fan ska man ta sig igenom det här?
Hur hur hur?

Jag försöker hålla skenet uppe. Försöker låtsas som att jag inte är så skadad, men jag ÄR ju det!
Minsta lilla får mig att gråta.
Har en klump i magen hela tiden.
Känner mig så jävla dum.

Jag vill inte att det ska vara så här.

Jag vill inte förstöra för någon. Men det är ju det jag gör.
Vill inte göra nån ledsen.

Men det är ju det jag gör.

9 juni

Fy helvete vad jag är ful. Jag är så satans jävla ful och äcklig. Och konstig kropp, den ser ju helt jävla konstig ut.
Och blir alltmer kutryggig. Skulderbladen skjuter ut mer och mer för varje dag och gamnacken synligare. Sån jävla ful och usel hållning.
Magen är större än nånsin och arslet så jävla dallrigt och insjunket och asigt. Ridbyxlåren ökar i omfång.
Ansiktet hänger mer och mer och fy fan vilken dålig hy jag har.
Åderbråcket på höger ben blir allt värre och äckligt blek är jag. Inte blek på ett vackert sätt. Utan blek med ytliga blodkärl och finnar och pormaskar och annat äckel.
Naglarna är nerbitna av all oro och ångest och hjärnan skrumpnar ihop av alla svarta vidriga tankar.
Jag är så äcklig och ful och värdelös.
Så satans usel på alla sätt.
Borde inte få finnas.
Hatar mig själv.

9 maj

Konstant olustkänsla i kroppen.
Gråter flera ggr per dag.
Försöker hålla igång med det ena och andra men det funkar inte. Ångest och oro finns där hela tiden ändå.
Jag vet att det inte kan hålla på så här hur länge som helst, men jag vet inte vad jag ska göra.
Hur väljer man mellan pest och kolera?