Precis slagit om till 5 mars 2018

Pappaveckan har börjat. Inga barn som ligger nära och sover. Känner mig tom, ensam, ledsen, förtvivlad. Veckorna då dom är hos sin pappa är fyllda med ännu mer ångest. Jag saknar dom så mycket. Jag kan träffa dom när jag vill och det är bra, men dom är inte hos mig. Kommer aldrig vänja mig vid detta.

Jag mår så jävla dåligt på alla plan. Och jag är less på att vara gravid, det gör bara ont och är jobbigt. Men hur ska jag orka sen då? När bebisen är på utsidan.

Kan ingen ta bort det här trycket jag har över bröstet, alla skitjobbiga tankar och göra så allt blir bra? Om så bara för en liten stund. Jag behöver andas.

Annonser

1 mars 2018

Sover så jävla dåligt. Har dessutom väldigt ont i sidorna, runt revbenen. Gör ont att ligga på sida, hosta, bära saker, om man råkar nudda det osv. Men mest är det ju mitt mående som berövar mig på sömn. Herregud så fruktansvärt trött jag är.

Var fem före att bryta ihop idag när jag hämtade P från dagis. Igen fick jag höra hur dum han varit. Hur han vägrar göra som dom säger, hur han slåss, river och kastar sönder saker. Vi har igen fått tid till barnpsykolog. Börja om från början. Var ju dit för ett år sen. Men sen glömdes vi bort. Känns ju bra…så bara att fylls i alla papper igen om hoppas det händer nåt nu.

Antagligen beror det på dåligt föräldraskap. Jag är så jävla usel som mamma. Vilken tur att man ska få en till att förstöra..

28 februari 2018

Jag går på autopilot. Går upp på morgonen efter en usel natt, fixar frukost, skjutsar barn, tränar, försöker plocka upp och städa, lagar middag, nattar barn. Hela tiden med ångest. Den kommer inte bara på natten. Numera är den ständigt närvarande.

Det är svårt att vara ”som vanligt” inför barnen. Jag vet knappt hur jag är längre. Ångest har blivit mitt ”som vanligt”. Men jag försöker.

Bekräftelsebehovet blir bara större, samtidigt som jag drar mig undan mer och mer. Vet inte om sambon fattar eller inte bryr sig. Han har nog tröttnat. Vännerna orkar jag inte höra av mig till och dom orkar inte höra av sig heller känns det som. Efter x antal år med min depression ledsnar vem som helst. Utom en. Han som alltid funnits där. Han som ibland känns som den enda som är äkta. Hur han orkat vet jag inte. Jag förstår det inte. Men jag är tacksam. Även om jag är katastrofalt usel på att visa det. Och varför är jag det? Jag som själv tycker att det är otroligt viktigt att visa sin kärlek och uppskattning. Jag är den som visar det minst. Jag orkar bara inte. Utom till mina barn. Dom visar jag hela tiden hur mycket dom betyder.

Hur länge orkar en människa ha det så här?

25 februari 2018

Den senaste tiden har varit väldigt ångestfylld. Dag som natt. Känner mig tidvis helt bedövad.

Känslan av att vara misslyckad är så stark.

Jag har ett sånt tryck i bröstet som jag inte vet hur jag ska bli av med. Och tårarna bränner konstant bakom ögonlocken.

Och trodde jag kände glädje över vad som komma ska, men jag vet inte. Just nu är det bara ännu mer ångest. Stackars lilla barn, vad är det för liv? Med en mamma som bara har ångest och inte går runt i ett lyckorus som alla andra gravida.

Och jag är oförmögen till att försöka få till förhållandet mellan mig och R. Jag är i så sjukt stort behov av bekräftelse på alla plan just nu, men det uteblir. Och inte så konstigt, han blir ju ännu mindre bekräftad. Jag förmår mig bara inte. Känner mig så jävla äcklig och fel.

Ibland tänker jag att det vore bäst om jag bara dog. Jag gör ändå bara fel. Är ändå inte speciell för nån. Är bara problem.

Och säger man nåt om det till nån så får man till svar att man borde söka hjälp. Och jag har ju sökt hjälp många gånger. Ändå sitter jag här och mår som jag gör nu.

12 januari 2018

Veckorna jag inte har barnen är ångesten ännu mer påtaglig. Jag försöker verkligen hålla mig sysselsatt för att undvika attackerna, men det är nästan omöjligt. Jag kan på kvällarna tänka på saker jag ska se till att få gjorda nästa dag, för att mota undan eländet. Men så kommer morgonen och jag vill inte ens gå upp. Lyckas till slut tvinga upp mig och börjar långsamt plocka med något här hemma innan jag bestämmer mig för att åka till gymmet. Och väl hemma igen så hamnar jag oftast i soffan. Med jobbiga tankar. 

Jag drar mig för att vara social. Är i nån slags fas där det bara känns jobbigt att umgås. Jag orkar inte, vill inte. Tackar nej till kalas, fika och andra träffar. Jag förstår om någon tar illa upp och inte orkar ha förståelse för mitt mående längre. Men just nu orkar jag inte ens bry mig om det. 

På lördag har Rs jobb vinterfest på Arken. Det bjuds på 3-rätters middag och vi ska åka på det. Är iaf tanken. Och just nu känns det ok för att jag känner ju ingen där. Jag behöver inte försöka låtsas bry mig. Allt jag kommer göra är att koncentrera mig på maten och sen åka hem. Hem till den väntade ångestattacken.

Ångesten på dagen är inte alls av samma kaliber som den som kommer när jag lägger mig på kvällen. Jag drar ut på sänggåendet länge, för hur mycket jag än längtar efter att få sova så vet jag ju hur jävligt det blir när jag lägger mig. 

Jag fick remiss till samtalsterapi i höstas, efter att ha varit sjukskriven över ett halvår. Trodde det skulle innebära att få träffa en terapeut av nåt slag men det är bara en sköterska. Och jag har, trots stor motvilja, gått dit. Tills hon ombokade ett besök pga sjuk, som jag i sin tur måste avboka pga sjukt barn och sen när jag skulle ringa henne för en ny tid så var hon sjuk igen och det blev jul och nyår och jag har inte bokat ny tid. Men måste göra det. Så jag kan be om att få någon annan. 

Fast jag tror inte det funkar för alla att gå och prata med någon. Uppenbarligen gör det ju inte det för mig iaf, så mycket har jag ändå testat det i ett antal olika varianter.

10 januari 2018

Jag känner hur den ligger och lurar, den där riktigt tunga depressionen. Hur den vill slita tag i mig och dra ner mig långt ner i det svartaste jävligaste. Ångestattack på ångestattack kommer och jag kämpar mig igenom dom. Tänker att jag måste vara stark nu. Det är för mycket på spel. Jag har ännu ett barn på kommande. Jag måste ta hand om alla mina barn. 

Jag vill helst bara försvinna. Men det får inte. Jag kan heller inte bara ligga i sängen och gråta hela tiden. Jag måste nog göra som dom säger dom där som inget fattar och helt enkelt rycka upp mig. 

Helt enkelt jo…vore det enkelt så hade jag inte varit här nu. Hade inte varit i den här delen av måendet. Jag är inte längst ner men ändå under isen. Det finns små andningshål här och där. Gäller att man hittar dom. Men igen blir dom allt färre. Och jag har inga verktyg för att få bort all jävla is och ta mitt mående till evig sommar. Jag försöker. Varje dag är en kamp. 

Så onödigt det är att behöva må så här. Vad är jag för svag patetisk människa egentligen? Så länge länge länge jag mått på det här viset. Aldrig kommit ur det. Vad fan?

Och jag ser på mina barn och jag önskar så att dom kunde få ha en lycklig mamma. Dom är värda allt det bästa men får nöja sig med mig.  

7 januari 2018. Eller egentligen 8 jan.

Klockan är ju efter tolv på natten.

Lämnade barnen hos sin pappa idag. Det blir ju aldrig lättare. Jag gråter i bilen på väg hem och är ledsen och ångestfylld hela dagen. 

Funderar ofta på hur mitt liv blev så här. Det känns liksom inte rätt. Det är helt åt helvete att jag ska ha barnen bara varannan vecka. Att dom inte alltid har sin mamma och pappa under samma tak. Jag har fortfarande svårt att förhålla mig till det. Trots att jag har sambo osv. 

Jag menar inte att jag inte vill vara med min sambo, utan jag menar helt enkelt att det är skit att det blev som det blev. Det var ju inte menat så.

Men å andra sidan, jag är inte heller förvånad över att jag nu som snart 38-åring står här separerad med 2 barn och ny sambo och nytt barn på väg och ingen som helst jävla aning om vad jag egentligen vill med mitt liv. Det är väl klart att det blivit så här. Jag är en så jävla osäker och virrig människa som aldrig klarat av att göra vad som är bäst för mig. Jag vet ju inte hur man gör. Hur gör man? Hur har alla andra i min ålder fått fason på nåt? 

Och nytt barn ja…det var ju inte tänkt så. Visst, i början av förra året fick min kropp nåt fel och jag antar det var den s.k. biologiska klockan som gjorde sig påmind och tyckte att lite bebislängtan ju vore passande. Men min hjärna var inte på samma nivå, även om kroppen verkligen försökte omvända huvudet. Vi pratade om det, jag och R, och han ville inte ha barn och det gjorde mig ledsen. Men jag var på väg in i en djupare depression då och jag vill gärna skylla min ledsna reaktion på det. För sen vaknade hjärnan upp och insåg att jag ju var färdig på barnfödarfronten. Och det kändes skönt.

Tills i augusti då det kändes som att det var befogat att kissa på en sticka. Som visade att det fanns ett nytt liv på väg.

Det var inga glädjetjut och lyckliga tårar då. Visst kändes det lite fint när det sjunkit in lite. Men jag har haft väldigt svårt med att känna lycka över detta, och det skäms jag så för. Jag har gråtit många tårar och många gånger önskat att jag inte blivit gravid. När man sen varit på ultraljud och sett hjärtat slå och en liten krabat röra sig, eller hört hjärtat slå hos barnmorskan eller när man känner hur bebisen sparkar, visst känns det fint då. Och barnet kommer givetvis bli högt älskat. Men det är så jävla svårt för mig att veta hur jag ska känna riktigt. Vet inte hur jag ska förklara det. Men vartefter veckorna går så längtar jag lite mer efter att få se vem det är som gömmer sig inne i min livmoder. Jag vet inte hur i hela helvete jag ska orka sen. Men man gör det bara.

Allt är så fyllt med ångest hela tiden. JAG är så jävla fylld med ångest. Och ibland vill jag bara försvinna. 

3 november 2017

Jag måste nog börja blogga igen. Jag måste få ut mina tankar och funderingar och förut kunde bloggandet hjälpa lite. 

Nu äter jag inte längre antidepressiva och jag är återigen sjukskriven, nu pga foglossning. Ingen medicin + mindre pengar pga sjukskrivning = kaos i min hjärna. Jag känner att jag börjar tappa greppet igen. Och jag vill inte, kan inte, falla igen. Tror inte jag klarar det en gång till. Och jag vägrar medicin nu då det kan bli tokigt iom graviditeten.

Herregud det är så mycket som händer hela tiden som jag fan inte klarar av att hantera. Jag antar att jag tänker för mycket, men hur låter man bli..?

Förmodligen är det ingen som läser detta, men det gör verkligen inget. Det är ju dessutom för min egen skull jag skriver. 

2 november 2016

I kväll har jag varit till Tomas på kalas. Hade bakat en tårta åt honom i form av en fotbollsplan, enligt barnens önskemål. 

Pontus blev glad av att se mig och ville vara nära och pussa och krama mig. Sa att han älskade mig och att jag var söt. Älskade unge! 

Elin säger ofta numera att hon inte vill hålla på flytta fram och tillbaka hela tiden. Hon vill alltid bo hos Tomas. Det är tråkigt att bo hos mig. 

Det krossar mitt hjärta att höra sånt. Jag känner mig så jävla skyldig. Det är ju mitt fel att det är så här. Det är mitt fel att barnen är ledsna. Det gör så ont, för jag vill ju att dom ska känna sig trygga och lyckliga. 

Det går över, säger folk. Det är en fas. Dom bara testar mig. 

Skulle det vara nån tröst? Skulle det få mig att dra en lättnadens suck och vifta bort det hela?

Det är skitjobbigt. Det ger mig sån ångest att jag får mina barn att må dåligt.