12 januari 2018

Veckorna jag inte har barnen är ångesten ännu mer påtaglig. Jag försöker verkligen hålla mig sysselsatt för att undvika attackerna, men det är nästan omöjligt. Jag kan på kvällarna tänka på saker jag ska se till att få gjorda nästa dag, för att mota undan eländet. Men så kommer morgonen och jag vill inte ens gå upp. Lyckas till slut tvinga upp mig och börjar långsamt plocka med något här hemma innan jag bestämmer mig för att åka till gymmet. Och väl hemma igen så hamnar jag oftast i soffan. Med jobbiga tankar. 

Jag drar mig för att vara social. Är i nån slags fas där det bara känns jobbigt att umgås. Jag orkar inte, vill inte. Tackar nej till kalas, fika och andra träffar. Jag förstår om någon tar illa upp och inte orkar ha förståelse för mitt mående längre. Men just nu orkar jag inte ens bry mig om det. 

På lördag har Rs jobb vinterfest på Arken. Det bjuds på 3-rätters middag och vi ska åka på det. Är iaf tanken. Och just nu känns det ok för att jag känner ju ingen där. Jag behöver inte försöka låtsas bry mig. Allt jag kommer göra är att koncentrera mig på maten och sen åka hem. Hem till den väntade ångestattacken.

Ångesten på dagen är inte alls av samma kaliber som den som kommer när jag lägger mig på kvällen. Jag drar ut på sänggåendet länge, för hur mycket jag än längtar efter att få sova så vet jag ju hur jävligt det blir när jag lägger mig. 

Jag fick remiss till samtalsterapi i höstas, efter att ha varit sjukskriven över ett halvår. Trodde det skulle innebära att få träffa en terapeut av nåt slag men det är bara en sköterska. Och jag har, trots stor motvilja, gått dit. Tills hon ombokade ett besök pga sjuk, som jag i sin tur måste avboka pga sjukt barn och sen när jag skulle ringa henne för en ny tid så var hon sjuk igen och det blev jul och nyår och jag har inte bokat ny tid. Men måste göra det. Så jag kan be om att få någon annan. 

Fast jag tror inte det funkar för alla att gå och prata med någon. Uppenbarligen gör det ju inte det för mig iaf, så mycket har jag ändå testat det i ett antal olika varianter.

Annonser

10 januari 2018

Jag känner hur den ligger och lurar, den där riktigt tunga depressionen. Hur den vill slita tag i mig och dra ner mig långt ner i det svartaste jävligaste. Ångestattack på ångestattack kommer och jag kämpar mig igenom dom. Tänker att jag måste vara stark nu. Det är för mycket på spel. Jag har ännu ett barn på kommande. Jag måste ta hand om alla mina barn. 

Jag vill helst bara försvinna. Men det får inte. Jag kan heller inte bara ligga i sängen och gråta hela tiden. Jag måste nog göra som dom säger dom där som inget fattar och helt enkelt rycka upp mig. 

Helt enkelt jo…vore det enkelt så hade jag inte varit här nu. Hade inte varit i den här delen av måendet. Jag är inte längst ner men ändå under isen. Det finns små andningshål här och där. Gäller att man hittar dom. Men igen blir dom allt färre. Och jag har inga verktyg för att få bort all jävla is och ta mitt mående till evig sommar. Jag försöker. Varje dag är en kamp. 

Så onödigt det är att behöva må så här. Vad är jag för svag patetisk människa egentligen? Så länge länge länge jag mått på det här viset. Aldrig kommit ur det. Vad fan?

Och jag ser på mina barn och jag önskar så att dom kunde få ha en lycklig mamma. Dom är värda allt det bästa men får nöja sig med mig.  

7 januari 2018. Eller egentligen 8 jan.

Klockan är ju efter tolv på natten.

Lämnade barnen hos sin pappa idag. Det blir ju aldrig lättare. Jag gråter i bilen på väg hem och är ledsen och ångestfylld hela dagen. 

Funderar ofta på hur mitt liv blev så här. Det känns liksom inte rätt. Det är helt åt helvete att jag ska ha barnen bara varannan vecka. Att dom inte alltid har sin mamma och pappa under samma tak. Jag har fortfarande svårt att förhålla mig till det. Trots att jag har sambo osv. 

Jag menar inte att jag inte vill vara med min sambo, utan jag menar helt enkelt att det är skit att det blev som det blev. Det var ju inte menat så.

Men å andra sidan, jag är inte heller förvånad över att jag nu som snart 38-åring står här separerad med 2 barn och ny sambo och nytt barn på väg och ingen som helst jävla aning om vad jag egentligen vill med mitt liv. Det är väl klart att det blivit så här. Jag är en så jävla osäker och virrig människa som aldrig klarat av att göra vad som är bäst för mig. Jag vet ju inte hur man gör. Hur gör man? Hur har alla andra i min ålder fått fason på nåt? 

Och nytt barn ja…det var ju inte tänkt så. Visst, i början av förra året fick min kropp nåt fel och jag antar det var den s.k. biologiska klockan som gjorde sig påmind och tyckte att lite bebislängtan ju vore passande. Men min hjärna var inte på samma nivå, även om kroppen verkligen försökte omvända huvudet. Vi pratade om det, jag och R, och han ville inte ha barn och det gjorde mig ledsen. Men jag var på väg in i en djupare depression då och jag vill gärna skylla min ledsna reaktion på det. För sen vaknade hjärnan upp och insåg att jag ju var färdig på barnfödarfronten. Och det kändes skönt.

Tills i augusti då det kändes som att det var befogat att kissa på en sticka. Som visade att det fanns ett nytt liv på väg.

Det var inga glädjetjut och lyckliga tårar då. Visst kändes det lite fint när det sjunkit in lite. Men jag har haft väldigt svårt med att känna lycka över detta, och det skäms jag så för. Jag har gråtit många tårar och många gånger önskat att jag inte blivit gravid. När man sen varit på ultraljud och sett hjärtat slå och en liten krabat röra sig, eller hört hjärtat slå hos barnmorskan eller när man känner hur bebisen sparkar, visst känns det fint då. Och barnet kommer givetvis bli högt älskat. Men det är så jävla svårt för mig att veta hur jag ska känna riktigt. Vet inte hur jag ska förklara det. Men vartefter veckorna går så längtar jag lite mer efter att få se vem det är som gömmer sig inne i min livmoder. Jag vet inte hur i hela helvete jag ska orka sen. Men man gör det bara.

Allt är så fyllt med ångest hela tiden. JAG är så jävla fylld med ångest. Och ibland vill jag bara försvinna. 

3 november 2017

Jag måste nog börja blogga igen. Jag måste få ut mina tankar och funderingar och förut kunde bloggandet hjälpa lite. 

Nu äter jag inte längre antidepressiva och jag är återigen sjukskriven, nu pga foglossning. Ingen medicin + mindre pengar pga sjukskrivning = kaos i min hjärna. Jag känner att jag börjar tappa greppet igen. Och jag vill inte, kan inte, falla igen. Tror inte jag klarar det en gång till. Och jag vägrar medicin nu då det kan bli tokigt iom graviditeten.

Herregud det är så mycket som händer hela tiden som jag fan inte klarar av att hantera. Jag antar att jag tänker för mycket, men hur låter man bli..?

Förmodligen är det ingen som läser detta, men det gör verkligen inget. Det är ju dessutom för min egen skull jag skriver. 

2 november 2016

I kväll har jag varit till Tomas på kalas. Hade bakat en tårta åt honom i form av en fotbollsplan, enligt barnens önskemål. 

Pontus blev glad av att se mig och ville vara nära och pussa och krama mig. Sa att han älskade mig och att jag var söt. Älskade unge! 

Elin säger ofta numera att hon inte vill hålla på flytta fram och tillbaka hela tiden. Hon vill alltid bo hos Tomas. Det är tråkigt att bo hos mig. 

Det krossar mitt hjärta att höra sånt. Jag känner mig så jävla skyldig. Det är ju mitt fel att det är så här. Det är mitt fel att barnen är ledsna. Det gör så ont, för jag vill ju att dom ska känna sig trygga och lyckliga. 

Det går över, säger folk. Det är en fas. Dom bara testar mig. 

Skulle det vara nån tröst? Skulle det få mig att dra en lättnadens suck och vifta bort det hela?

Det är skitjobbigt. Det ger mig sån ångest att jag får mina barn att må dåligt.

Uppdatering

Jahaja.
Det var ju ändå några stycken som tittar in här, och jag har bara gjort er besvikna då inget blivit skrivet.
Får ibland en oerhörd lust att skriva av mig här, men det kommer rätt sällan numera.
Fast viljan finns ju ändå.

En hel del har hänt i mitt liv sen sist.
Jag har flyttat till lägenhet. Trivs, den är jättefin men är bara en 2a och jag börjar få ett allt större behov av en 3a. Har min säng i vardagsrummet nu för att barnen skulle få eget rum. Gillar inte att ha sängen där. Men det kunde ju vara värre.

Har barnen varannan vecka. Det suger rejält veckorna dom inte är här. Men jag och deras far är bra vänner och vill man träffa dom så är det bara att göra det.

Jag som skulle vara singel läääääänge gick förstås och kärade ner mig efter bara några månader. Så singellivet is no more!
Har istället en fantastisk pojkvän. Snygg, snäll, rolig, vältränad osv. Han är helt underbar och varje dag undrar jag vad jag gjort för att förtjäna en sån man. Nåt måste jag gjort rätt!

Kommit igång med träningen har jag gjort. Blir 4-5 ggr i veckan. Dessvärre går det som vanligt åt helvete med kosten men det blir nog bra till slut.

Nu måste jag göra nån nytta.

Nästa gång kanske jag skriver nåt av intresse, vem vet!

Ensammast…

…i världen.

Det är vad jag kommer bli iom flytten.
Barnen kommer inte vilja vara hos mig.
Vännerna kommer att vänta på att jag ska ”höra av mig näääär jag vill”, vilket kommer bli typ aldrig eftersom jag är sån när jag är nere på botten.

Jag kommer bli fet pga all tröstätning och alkis pga att jag ju måste skölja ner tröstmaten med nåt.

Ur askan i elden och brinna upp och dö.
Grattis till mig.

Härliga tider.

En av dom…

…sämsta somrarna på mycket länge har detta varit på nästan alla plan.
Önskar allt bara är en vidrig mardröm och att jag snart kommer att vakna…

Folk tycks tro att det är ok med mig. Att jag ju borde börja må bra nu på stört för det var ju jag som gjorde slut.
Ja men nu funkar det inte så.
Det känns som att allt bara blir värre.
Jag tvingar bort gråten på dagarna, men varje kväll när jag lagt mig så kan jag inte hålla tillbaka längre. Hur mycket kan man gråta egentligen…?

Så många tankar som åker runt i huvudet.
Hur ska barnen ta detta? Kommer jag kunna ha en förtrolig och fin relation med dom, kommer dom känna att dom litar på mig? Det är ju jag som förstör.
Hur kommer det funka? Hur ska jag ha råd? Hur ska jag klara ensamheten?
Är det här rätt? Vill jag det här? Kommer jag bli lycklig?

Just nu vet jag ingenting och allt känns så fruktansvärt skit och så hopplöst.

Har fått lägenhet. En 2a. Helt overkligt och sjukt att tanken är att jag ska flytta dit.
Hur fan blev det så…?

Har tagit kontakt med vuxenpsyk igen. Det tar emot så jävla mycket men nåt måste jag göra åt detta mående och den tunga ångesten.
När jag ringde och förklarade hur det ligger till så frågade hon vad det är jag vill ha hjälp med.
Alltså, va…?
Är det så svårt att förstå varför jag inte har nåt förtroende för dom där idioterna…
Nå, det jag tänker ta emot från dom denna gång är nåt piller mot ångest och sömnsvårigheten. Har inte hämtat ut det dom skrivit ut åt mig förra gången för jag vill egentligen inte ta nåt. Men detta funkar inte längre.
Vette fan om jag ids prata med nån sen.