30 januari 2019

Jag känner mig alltid som en tönt. Passar aldrig in. Aldrig nånstans. Varje gång jag träffar någon kompis/bekant/vem som helst så känner jag mig så jävla korkad när vi skiljs åt. Tänker på allt jag sagt och undrar varför jag sa si eller så. Tänker att jag inte borde sagt nåt alls. Bara lyssnat. Tänker att jag aldrig borde få säga nåt för det blir ju bara fel, dumt, korkat, totalt ogenomtänkt. Alltså varenda jävla gång.

Det är tröttsamt att alltid analysera sig själv. Och alla andra. Fundera på vad dom måste tro om en egentligen. Men det kan inte hjälpas, det kommer varje gång. Känner mig så bortgjord. Skäms och får ångest.

Har en ordentlig ångestattack nu. Försöker ta mig igenom det genom att skriva. Andas. Men det är tungt. Känns som stenen som lägger sig på mitt bröst varje ångestattack vuxit till ett berg.

Jag måste få sova. Den här sömnbristen är förtärande. Jag är en så mycket sämre version av mig själv pga det. Har aldrig varit en bra version å andra sidan. Men jag kanske skulle kunna bli en lite bättre mamma om jag fick sova?

Annonser

28 januari 2019

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men så fort jag försöker så blir det ändå inget. Det finns så många tankar och känslor och funderingar och allt möjligt. Men jag får inte ut det.

Har sån jobbig känsla i kroppen mest hela tiden. Ensamhet, uppgivenhet, ledsamhet, ångest, längtan, lust. Och samtidigt inget. Tomhet.

9 januari 2019

När jag kom hem till mamma och pappa den 23 december så var pappa på väg ut för att göra något. Jag hade en vecka tidigare sett att han börjat bli gul i hyn, men inget mot hur han såg ut nu. När jag påpekade detta så tyckte han att det var ett himla tjat om det från alla håll.

Och han såg så trött och orkeslös ut. Han tycktes ha åldrats massor på bara en kort stund. Pratade lite sluddrigt och släpigt också tyckte jag.

Jag skulle hämta Rikards julklapp som jag hade haft gömd där. Ett stort paket, och pappa sa att han måste hjälpa mig att bära. Men jag vägrade låta honom hjälpa mig, jag såg ju att han inte skulle orkat.

Men han skulle iaf låsa upp garageporten åt mig och han stod länge och försökte få in nyckeln i låset. Jag tittade vad höll på med och såg att han hållit på med helt fel nyckel. Liknade inte ens lite på en sån som skulle vara i garageporten. Det var då jag blev rädd på riktigt. Då fattade jag att det på riktigt var allvarligt.

När jag burit paketet till bilen så gick vi in och satte oss vid köksbordet och jag frågade när han tänkte åka till sjukhuset. Han ville ju inte det. Försökte låtsas som att det var onödigt. Jag sa att jag aldrig sett honom så där. Så trött och orkeslös. Jag är trött, sa han. Och han tyckte det var sånt tjat. Men vi menar ju inget illa med det, sa jag. Vi älskar ju dig och vill ju att du ska må bra! Och jag är så glad för att jag sa att vi älskar honom. För sånt säger vi aldrig till varandra i vår familj. Men han skulle minsann inte fira jul på sjukhuset, sa han.

Då hämtar jag dig juldagen då och kör dit dig, sa jag. Vi får väl se, sa han.

När jag åkt därifrån ringde jag Kristian. Han hade tidigare på dagen ringt till pappa och sagt att han måste åka till sjukhuset, men pappa hade sagt att han inte var lika gul längre. Fast det ju hade blivit värre. Kristian ringde akuten och frågade vad dom tyckte och dom sa att pappa skulle behöva komma in. Han ringde till mamma och sa att antingen skulle pappa åka med mamma när hon åkte in på jobb, eller så skulle vi komma och hämta honom.

Och jag är så glad över att jag ringde Kristian, för jag hade inte fått in pappa annars.

Han gav med sig till slut, vår pappa. Och han åkte in med mamma när hon åkte på nattjobb.

Julafton var konstig. Allt man tänkte på var pappa.

Han blev inlagd på medicinavdelningen. Rum 15. Jag var och hälsade på 2ggr per dag i en vecka. Han blev bara sämre. Frågade mig om jag också såg det snirkliga mönstret som ibland rörde sig på väggen. Och att det ibland var bokstäver och siffror. Det var en vanlig tom vägg. Han var förvirrad och såg syner. Det var skit att se honom sån.

Efter några dagar fick vi äntligen prata med en läkare som bekräftade det jag anat. Skrumplever..levern var i mycket dåligt skick, som den ju är då det gått så långt som till skrumplever. Njurarna hade också tagit stryk. Vätska i buken.

Han slutade äta. Orkade knappt prata. Vätska i lungorna. Rosslande andning. Man visste aldrig vad som väntade när man skulle hälsa på.

Flyttade till rum 17. Längst bort.

Min älskade pappa. Vi sörjde dig redan, pappa. Vi såg ju vart det bar. Det såg vem som helst. Dom sista gångerna vi såg dig var hemska. Du var inte längre vår pappa. Vi önskade nu bara att det skulle gå snabbt. Vi ville inte se dig lida mer.

Så kom den där jävla stormen. Mamma var fast ett tag hemma då det låg massor av träd över vägen. Och ingen el. Och kunde inte ringa. Men vägen röjdes fram och på kvällen efter stormen kunde hon följa med till sjukhuset. Men hon klarade inte av att gå in till honom. Jag och Kristian gick in. Han hade nu fått en mask för ansiktet med syre. Dom berättade att han haft ont. Sa att det var bra att vi kom. Sa att vi fick stanna där över natten. Och en del av mig önskar att jag hade kunnat göra det. Men vi sa att vi nog inte klarade det. Dom fick mitt telefonnummer ifall nåt skulle hända. Gick ju inte att ringa mamma pga den där jävla jävla stormen.

Och jag visste ju att dom skulle ringa.

02:30 natten till torsdagen den 3 januari vaknade jag av att Pontus ropade. Sen kunde jag inte somna om. Snart ringer dom, tänkte jag.

03:01 ringde dom. Jag började skaka. Min pappa hade somnat in.

Min fina, envisa, bestämda, händiga, roliga, älskade pappa.

Jag var tvungen att åka hem till mamma och berätta då det ju inte gick att ringa. Fy fan vilken jävla grej att säga till sin mamma. Det var hemskt. Vi åkte vidare till Johnny som det inte heller gick att ringa.

Strax före 5 på morgonen var vi på sjukhuset och såg honom en sista gång. Ett tänt ljus bredvid sängen och 2 tulpaner i händerna. Min pappa var död. Jag strök honom över håret, gav honom en puss på pannan. Tog hans grejer som var i några kassar. Och sen åkte vi hem till mamma.

Vi bestämde att ta tag i begravningen med en gång. Så kl 14 på torsdagen satt vi på begravningsbyrån och pratade om vad som komma skulle. Hela tiden stark för mamma.

När jag till slut kom hem så kom tårarna och jag bad Rikard komma hem från jobbet. Mitt stora stöd och min klippa.

Nu har dagarna bestått av begravningsplanering. Dödannons. Blommor. Försöka skärpa till sig bland folk. Varför man nu skulle behöva skärpa till sig när man precis förlorat någon.

Det har inte funnits tid till att bryta ihop ordentligt som jag känner att jag behöver.

Och mamma. Älskade älskade mamma. Hon bor hos oss just nu. Fortfarande ingen ström hos henne. Hon går runt och bär på en stor sorg och kan inte vara hemma hos sig och landa i det hela. Istället bor hon hos mig eller Kristian, känner sig till besvär. Men hon är ju inte till besvär ens lite. Vi vill ju ta hand om henne nu. Men fy fan för att inte kunna vara hemma och få rå om sig själv lite. Jag tycker så otroligt synd om henne. Allt jävla skit händer på en gång.

Allt är så jävla overkligt. Man går runt som i nån sorts dimma.

I förrgår var jag och mamma och köpte kläder till begravningen för presentkort vi fått av pappa i julklapp. Så satans absurt. Så jävla fel.

På lördag är begravningen. Jag vet inte hur jag ska klara det.

Han får komma hem en sista gång. Blir kortege därifrån.

Det gör så ont i mig.

Och det har blivit den 1 juli 2018

Klockan är 01:05 och här ligger jag med världens ångest.

Numera ligger det en bebis bredvid mig och sover så sött. Helt ovetandes om att mamma just nu mår riktigt dåligt. Att ångesten är så tung att hon önskar hon kunde försvinna. Som tänker att allt vore så mycket enklare då.

Men då skulle 3 barn bli utan mamma. Önskar jag verkligen det för mina barn? Nej absolut inte. Men jag önskar att jag inte fanns. Trots det. När det blir som tyngst. Då önskar jag att jag aldrig någonsin hade funnits.

Jag önskar ju också att jag hade blivit av med ångesten vid det här laget. Men inte det inte. Ibland är den närvarande som hanterbar. Den finns där, men jag kan knuffa bort den lite. Bara för att den sen ska komma tillbaka tusenfalt värre. Lägga sig på mitt bröst och krossa mig.

Jag känner mig så ensam. Så fruktansvärt jävla ensam. Och så utanför. Så fruktansvärt jävla utanför. Ingen orkar med någon som alltid klagar på ångest och depression. Och i samma andetag säger folk att man måste prata om det! Det är sååå viktigt!! Men vad händer när man pratar om det då…? Jo då blir det obekvämt. Ånej håller hon på nu igen? Nu igen med sin ”ångest”! Att hon orkar!

Och så skruvar dom på sig och ser besvärade ut. Eller ler lite överseende. Eller bara drar sig undan. Och så är man alltid den där som ingen riktigt vill umgås med. Nu menar jag inte mina få, men väldigt viktiga, vänner. Även om dom kanske inte alltid vet vad dom ska säga eller göra så vet jag att dom finns där. Och vem vet egentligen vad som ska sägas eller göras? Jag vet ju inte det själv ens.

Åh denna blogg. En riktig stämningshöjare.

Precis slagit om till 5 mars 2018

Pappaveckan har börjat. Inga barn som ligger nära och sover. Känner mig tom, ensam, ledsen, förtvivlad. Veckorna då dom är hos sin pappa är fyllda med ännu mer ångest. Jag saknar dom så mycket. Jag kan träffa dom när jag vill och det är bra, men dom är inte hos mig. Kommer aldrig vänja mig vid detta.

Jag mår så jävla dåligt på alla plan. Och jag är less på att vara gravid, det gör bara ont och är jobbigt. Men hur ska jag orka sen då? När bebisen är på utsidan.

Kan ingen ta bort det här trycket jag har över bröstet, alla skitjobbiga tankar och göra så allt blir bra? Om så bara för en liten stund. Jag behöver andas.

1 mars 2018

Sover så jävla dåligt. Har dessutom väldigt ont i sidorna, runt revbenen. Gör ont att ligga på sida, hosta, bära saker, om man råkar nudda det osv. Men mest är det ju mitt mående som berövar mig på sömn. Herregud så fruktansvärt trött jag är.

Var fem före att bryta ihop idag när jag hämtade P från dagis. Igen fick jag höra hur dum han varit. Hur han vägrar göra som dom säger, hur han slåss, river och kastar sönder saker. Vi har igen fått tid till barnpsykolog. Börja om från början. Var ju dit för ett år sen. Men sen glömdes vi bort. Känns ju bra…så bara att fylls i alla papper igen om hoppas det händer nåt nu.

Antagligen beror det på dåligt föräldraskap. Jag är så jävla usel som mamma. Vilken tur att man ska få en till att förstöra..

28 februari 2018

Jag går på autopilot. Går upp på morgonen efter en usel natt, fixar frukost, skjutsar barn, tränar, försöker plocka upp och städa, lagar middag, nattar barn. Hela tiden med ångest. Den kommer inte bara på natten. Numera är den ständigt närvarande.

Det är svårt att vara ”som vanligt” inför barnen. Jag vet knappt hur jag är längre. Ångest har blivit mitt ”som vanligt”. Men jag försöker.

Bekräftelsebehovet blir bara större, samtidigt som jag drar mig undan mer och mer. Vet inte om sambon fattar eller inte bryr sig. Han har nog tröttnat. Vännerna orkar jag inte höra av mig till och dom orkar inte höra av sig heller känns det som. Efter x antal år med min depression ledsnar vem som helst. Utom en. Han som alltid funnits där. Han som ibland känns som den enda som är äkta. Hur han orkat vet jag inte. Jag förstår det inte. Men jag är tacksam. Även om jag är katastrofalt usel på att visa det. Och varför är jag det? Jag som själv tycker att det är otroligt viktigt att visa sin kärlek och uppskattning. Jag är den som visar det minst. Jag orkar bara inte. Utom till mina barn. Dom visar jag hela tiden hur mycket dom betyder.

Hur länge orkar en människa ha det så här?

25 februari 2018

Den senaste tiden har varit väldigt ångestfylld. Dag som natt. Känner mig tidvis helt bedövad.

Känslan av att vara misslyckad är så stark.

Jag har ett sånt tryck i bröstet som jag inte vet hur jag ska bli av med. Och tårarna bränner konstant bakom ögonlocken.

Och trodde jag kände glädje över vad som komma ska, men jag vet inte. Just nu är det bara ännu mer ångest. Stackars lilla barn, vad är det för liv? Med en mamma som bara har ångest och inte går runt i ett lyckorus som alla andra gravida.

Och jag är oförmögen till att försöka få till förhållandet mellan mig och R. Jag är i så sjukt stort behov av bekräftelse på alla plan just nu, men det uteblir. Och inte så konstigt, han blir ju ännu mindre bekräftad. Jag förmår mig bara inte. Känner mig så jävla äcklig och fel.

Ibland tänker jag att det vore bäst om jag bara dog. Jag gör ändå bara fel. Är ändå inte speciell för nån. Är bara problem.

Och säger man nåt om det till nån så får man till svar att man borde söka hjälp. Och jag har ju sökt hjälp många gånger. Ändå sitter jag här och mår som jag gör nu.

12 januari 2018

Veckorna jag inte har barnen är ångesten ännu mer påtaglig. Jag försöker verkligen hålla mig sysselsatt för att undvika attackerna, men det är nästan omöjligt. Jag kan på kvällarna tänka på saker jag ska se till att få gjorda nästa dag, för att mota undan eländet. Men så kommer morgonen och jag vill inte ens gå upp. Lyckas till slut tvinga upp mig och börjar långsamt plocka med något här hemma innan jag bestämmer mig för att åka till gymmet. Och väl hemma igen så hamnar jag oftast i soffan. Med jobbiga tankar. 

Jag drar mig för att vara social. Är i nån slags fas där det bara känns jobbigt att umgås. Jag orkar inte, vill inte. Tackar nej till kalas, fika och andra träffar. Jag förstår om någon tar illa upp och inte orkar ha förståelse för mitt mående längre. Men just nu orkar jag inte ens bry mig om det. 

På lördag har Rs jobb vinterfest på Arken. Det bjuds på 3-rätters middag och vi ska åka på det. Är iaf tanken. Och just nu känns det ok för att jag känner ju ingen där. Jag behöver inte försöka låtsas bry mig. Allt jag kommer göra är att koncentrera mig på maten och sen åka hem. Hem till den väntade ångestattacken.

Ångesten på dagen är inte alls av samma kaliber som den som kommer när jag lägger mig på kvällen. Jag drar ut på sänggåendet länge, för hur mycket jag än längtar efter att få sova så vet jag ju hur jävligt det blir när jag lägger mig. 

Jag fick remiss till samtalsterapi i höstas, efter att ha varit sjukskriven över ett halvår. Trodde det skulle innebära att få träffa en terapeut av nåt slag men det är bara en sköterska. Och jag har, trots stor motvilja, gått dit. Tills hon ombokade ett besök pga sjuk, som jag i sin tur måste avboka pga sjukt barn och sen när jag skulle ringa henne för en ny tid så var hon sjuk igen och det blev jul och nyår och jag har inte bokat ny tid. Men måste göra det. Så jag kan be om att få någon annan. 

Fast jag tror inte det funkar för alla att gå och prata med någon. Uppenbarligen gör det ju inte det för mig iaf, så mycket har jag ändå testat det i ett antal olika varianter.

10 januari 2018

Jag känner hur den ligger och lurar, den där riktigt tunga depressionen. Hur den vill slita tag i mig och dra ner mig långt ner i det svartaste jävligaste. Ångestattack på ångestattack kommer och jag kämpar mig igenom dom. Tänker att jag måste vara stark nu. Det är för mycket på spel. Jag har ännu ett barn på kommande. Jag måste ta hand om alla mina barn. 

Jag vill helst bara försvinna. Men det får inte. Jag kan heller inte bara ligga i sängen och gråta hela tiden. Jag måste nog göra som dom säger dom där som inget fattar och helt enkelt rycka upp mig. 

Helt enkelt jo…vore det enkelt så hade jag inte varit här nu. Hade inte varit i den här delen av måendet. Jag är inte längst ner men ändå under isen. Det finns små andningshål här och där. Gäller att man hittar dom. Men igen blir dom allt färre. Och jag har inga verktyg för att få bort all jävla is och ta mitt mående till evig sommar. Jag försöker. Varje dag är en kamp. 

Så onödigt det är att behöva må så här. Vad är jag för svag patetisk människa egentligen? Så länge länge länge jag mått på det här viset. Aldrig kommit ur det. Vad fan?

Och jag ser på mina barn och jag önskar så att dom kunde få ha en lycklig mamma. Dom är värda allt det bästa men får nöja sig med mig.