Överallt runtomkring mig håller försommaren på i full gång. Folk är glada och lyckliga. Redan solbrända och vackra. Sommarklädda och livet leker.

Jag cyklar förbi dom med min postcykel. Vill också vara glad och lycklig. Solbränd och vacker. Sommarklädd och ha ett liv som leker.

Jag vill se träden bli gröna, höra fåglarna kvittra, se havet glittra och känna enbart lycka. Bara kunna ta in allt det vackra och bara vara glad.

Men istället är ångesten ständigt där med mig. Alla jävla tankar. Hur ska jag klara ekonomin? Hur ska jag klara att ta hand om mina barn och vara en bra mamma? Hur ska jag klara av allt det där jag borde klara av? Hur är man en bra människa?

Jag har gjort, och fortsätter göra, allt fel. Allt blir bara så jävla fel. Och det finns ingen chans att jag ska kunna få njuta av allt det vackra.

Det känns som att jag är dömd att för evigt ha det så här.